sedan när blev träning så viktigt?
För ca 4-5 år sedan så tränade jag aldrig. Och då menar jag inte att jag var lat och bara tränade någon gång ibland, utan jag gjorde det verkligen ALDRIG, sysslade inte med motion helt enkelt. Jag har i större delen av mitt liv varit smal som en sparris och irriterad över att inte kunna gå upp i vikt (lovar, det gick verkligen inte hur mycket kakor jag än åt, lillebrorsan är precis likadan, mamma också när hon var liten). Dessutom var jag sjukt feg när jag var mindre och vågade inte börja på någon sport. Så jag har aldrig haft vare sig intresse eller motivation till att träna.
Jag minns det så väl: det var någon gång i ettan på gymnasiet tror jag, då pappa sa till mig att "du vet väl att den kroppen du har när du blir arton, den kommer du ha resten av livet!". Detta var visserligen en ganska dum grej att säga då man knappast förblir i samma form oavsett hur man behandlar sin kropp haha... men visst, man slutar ju växa vid den åldern, så ska man bli världsproffs i någon krävande sport så kan det väl vara en fördel att börja tidigt... MEN i vilket fall som helst så tog jag åt mig väldigt av detta. Vid den här tiden hade jag blivit lite äldre och klokare och insett att man behöver träning oavsett vilken kropp eller vilka intressen man har, så när pappa kom med den kommentaren fick jag en väldig ångest över mitt tidigare lata liv och vips så var jag ute och sprang tre dagar i veckan.
I början gick det skitsegt. Jag hade noll kondis och var ännu inte riktigt motiverad till köra hårt. Men man måste ta lite i taget. Till en början sprang jag nog max 2 km varje gång och när jag kände mig redo så började jag öva på 5-10 armhävningar och sit-ups några gånger i veckan. Men ju mer jag tränade desto mer kraft och ork fick jag (både fysiskt och psykiskt, mycket sitter bara i huvudet...) och tillslut så blev det ett "beroende". Jag hade en rätt jobbig och stressig pluggperiod i tvåan och märkte att jag blev MYCKET piggare och gladare varje dag när jag börjat träna. Jag märkte att en halvtimmes träning gav mig kanske två timmars extra plugg för att jag orkade hålla mig fokuserad.
Det köptes skor och löpartajts och alla var förvånade över min plötsliga förändring och peppade mig som bara den.
Och när man väl övat upp konditionen och känner att man blivit starkare så blir det roligare, man ser träningen
som en självklarhet och man vill prova nya saker.
Gud jag blir helt till mig när jag skriver om det här. Jag är så otroligt glad och stolt över att jag tog steget då för några år sedan. Jag märkte en sådan otrolig skillnad och idag mår jag bättre än någonsin tack vare att jag har lärt mig att uppskatta träning.
Det är aldrig försent att börja! Gogogo!
Jag minns det så väl: det var någon gång i ettan på gymnasiet tror jag, då pappa sa till mig att "du vet väl att den kroppen du har när du blir arton, den kommer du ha resten av livet!". Detta var visserligen en ganska dum grej att säga då man knappast förblir i samma form oavsett hur man behandlar sin kropp haha... men visst, man slutar ju växa vid den åldern, så ska man bli världsproffs i någon krävande sport så kan det väl vara en fördel att börja tidigt... MEN i vilket fall som helst så tog jag åt mig väldigt av detta. Vid den här tiden hade jag blivit lite äldre och klokare och insett att man behöver träning oavsett vilken kropp eller vilka intressen man har, så när pappa kom med den kommentaren fick jag en väldig ångest över mitt tidigare lata liv och vips så var jag ute och sprang tre dagar i veckan.
I början gick det skitsegt. Jag hade noll kondis och var ännu inte riktigt motiverad till köra hårt. Men man måste ta lite i taget. Till en början sprang jag nog max 2 km varje gång och när jag kände mig redo så började jag öva på 5-10 armhävningar och sit-ups några gånger i veckan. Men ju mer jag tränade desto mer kraft och ork fick jag (både fysiskt och psykiskt, mycket sitter bara i huvudet...) och tillslut så blev det ett "beroende". Jag hade en rätt jobbig och stressig pluggperiod i tvåan och märkte att jag blev MYCKET piggare och gladare varje dag när jag börjat träna. Jag märkte att en halvtimmes träning gav mig kanske två timmars extra plugg för att jag orkade hålla mig fokuserad.
Det köptes skor och löpartajts och alla var förvånade över min plötsliga förändring och peppade mig som bara den.
Och när man väl övat upp konditionen och känner att man blivit starkare så blir det roligare, man ser träningen
som en självklarhet och man vill prova nya saker.
Gud jag blir helt till mig när jag skriver om det här. Jag är så otroligt glad och stolt över att jag tog steget då för några år sedan. Jag märkte en sådan otrolig skillnad och idag mår jag bättre än någonsin tack vare att jag har lärt mig att uppskatta träning.
Det är aldrig försent att börja! Gogogo!
Kommentarer
Trackback
